Friday, 2006-02-10

[SvSe] David Sjögren

Allteftersom tiden blir det svårare att skaffa vänner. Kanske den gyllene tiden för detta är runt 20-årsåldern, då man äntligen kommer hemifrån och kan träffa andra människor i samma ålder och med liknande intressen.

För en lite nervös 22-åring på KTHs borggård en solig septemberdag tog det inte lång tid att inse att Stockholm inte var Lund — här kom en stor del av kurskamraterna ifrån stan, med egna färdiga sociala nätverk.

David Sjögren var, vid första anblicken, en av dessa. Vi var med i samma nolleuppdragsgrupp, och efter fullbordat värv (vi satte upp skyltar i Tekniska Högskolans T-banestation som påminde om att föhsarna ständigt var närvarande) samlades vi hemma i Davids föräldrahem för att sätta ihop en presentation för att slå resten av årskursen med häpnad. (Detta var tiden före PowerPoint, så det var diabilder och kassettband som gällde.)

Efteråt kom jag ihåg att jag tänkte att David visserligen var mycket trevlig, men att jag inte skulle ingå i hans sociala nätverk i framtiden.

Turligt nog hade inte David några sådana fördomar. Jag minns inte exakt hur det skedde, men vi började umgås mer och mer. Upptäckten att jag var fyra år äldre än honom minns jag slog honom med viss häpnad: så här i efterhand vet jag inte om jag var milt förolämpad eller smickrad, men det gick snabbt över. I mångt och mycket var David den äldre av oss.

När vi lämnade KTH var vi vänner, tillsammans med många andra. Vi kom att arbeta på samma arbetsplats, ett företag fylld av smarta människor (en del från KTH, tack och lov inte alla). David var otvivelaktigen en av de smartare, även om jag kunde slå honom på fingrarna i esoteriska datorfrågor. En gång medan jag gjorde mitt exjobb fick jag ett samtal från David. Han hade fått i uppdrag att sätta upp en Solaris-server och råkat skapa en fil som började med “-“. Som av en slump hade jag inte mer än några timmar läst om hur man blir av med en sådan fil, och mitt blixtsnabba svar “använd rm -- -fil” måste ha gjort djupt intryck.

Några år senare började ett halvt dussin av oss samlas hos varandra för herrmiddagar. Detta var tämligen välstädade tillställningar med mild one-up-manship vad gällde matlagningen. David var svår att slå på den fronten. Han hade alltid en massa goda recept på lager, och om han fick stå vid spisen mer än andra så var det desto mer uppskattat.

Det finns många saker jag kommer att sakna nu när David är borta. Hans glada humör, sättet han liksom spratt till när något roligt var i görningen, hans mail med länkar till Berglin-teckningar och filmer med biljardtrick. Men framförallt kommer jag att sakna honom som vän: som en person som alltid var där, som man i sin okunskap om vad som komma skall tror kommer att vara där för överskådlig framtid.

Saknaden efter David är djup, och jag påminns nästan dagligen om att han är borta. Jag är glad och stolt över att ha kunnat räkna honom som en av mina bästa vänner.

En minnesfond i Davids namn har startats. Den är för utvecklingen av unga afrikanska ledare:

Jag vill tacka Frederic och SSSK för informationsmötet där vi fick tillfälle att ställa frågor till dom som var med när det hände.